over.jpg)
Efter 25 år tillsammans går Per och jag åt olika håll.
Det känns läskigt, men jag måste! För min skull! För tron på människor... För att orka bli en bättre mamma.
Jag blir 50 i år.
I halva mitt liv har jag känt och levt med Per.
Vad händer nu?
Hur gör jag?
Kan jag klara mig?
Emellan åt känns det som huvudet brinner upp av all oro och frågor som hopar sig där inne.
Det ända jag kan hoppas på är att jag någonstans kommer ut på andra sidan...
Kan jag få landa någonstans snart? På någon lugn, trygg och mjuk plats? Finns det någon sådan åt mig?
5 kommentarer:
Läskigt och modigt! Klart det blir bra. Kanske inte på en gång - men det BLIR bra :) Stoooor KRAM
Ja det där beslutet kan inte ha vore lätt!? Mycket läskigt!
Men jag tror på dig, det finns hopp
Hej Laila!
Det var ett stort steg, håller tummarna för dej att du skall orka ta dej igenom den tunneln! Har varit där själv och vet att det finns många fallgropar. Men man blir stärkt av detta och kommer ut på andra sidan som en ny människa!
Och man vet inte vad som väntar runt hörnet, en ny partner kanske?
Kram Bojan
Ps. Saknade dej på Syfestivalen.Ds.
Jag har varit så dålig på att gå in och läsa bloggar, det var månader sedan. Trots att jag egentligen gillar det och egentligen vill blogga själv.
Modigt av dig att ta steget! Förstår att det inte var ett lätt beslut! Jag önskar dig all lycka till med allt du företar dig. Önskar jag bodde närmare så vi kunde träffas oftare än typ en gång per år.. och inte ens det alla år!
Kram Pia i Ume
Test
Skicka en kommentar