En onsdag i maj/A Wednesday in May

Nästan vilken onsdag som helst och ändå inte riktigt.
En onsdag i coronatider...
En onsdag som för 23 år sedan var upp och ner. Läs här och här.

Engelbrektskyrkan, Stockholm, Sweden
© Laila Söderström

Redan igår kände jag mig låg inombords. Så även idag. Lite tungt på lite olika fronter.

Tankarna rör sig också en hel del runt arbetslösheten. Hur ska jag, som redan är så långt ner i långtidsarbetslöshetsträsket (nyuppfunnet ord av mig), ens ha en chans att komma ut? När detta allt är över kommer det finnas så mycket "bättre" människor att plocka av.....

Jag går ju på "coachning" via ett externt bolag som AF skickat mig till. Det ska peppas och fixas målbilder och tragglas mående på diverse olika sätt. Det hela ska väl också utmynna i någon form av arbetsträning för att se vad man klarar av. Ännu hellre en anställning.... Men jag som varit med några varv vet att det är bra med gratis/billig arbetskraft också... :-/
Numera så sker allt via olika mejl uppgifter som man ska göra. Jag blir bara så trött på allt! Ger inte ett vitten! Å ännu värre känns det att sitta hemma och göra dessa uppgifter när man inte kan bolla runt med någon om alla frågor. Ring mig, säger coachen glatt. Den här människan inger mig inget förtroende tyvärr. Å idag var det inte ett dugg bättre!
Hon ringer och säger att ä n t l i g e n har dom lyckats få ihop några träningsplatser ute på företag. Jag fattar ju att inte heller det är lätt att få till när företagen går på knäna.... Fyra platser har dom lyckats med, diskare, köksbiträde, affärsbiträde (plock i hyllor) och lager. Ooookej.... Jättebra, men inte för mig! Har du ens läst mina papper? Men jag fick förklarat för mig att jag verkligen skulle se möjligheten med tanke på hur svårt dom har att få fram platser just nu.
Energin och orken försvann ur kropp och själ.
En jobbig dag blev ännu tyngre...

Vi tar några blommor till pappa istället

© Laila Söderström

20 år sedan

Det har varit ett himla gnäll över vårt vårväder den här gången tycker jag. Det är precis som ett vanligt svenskt aprilväder. Inget nytt med det.
Faktum är att för 20 år sedan kom den sista snön.
Faktum är att jag inte ens kan fatta att det redan gått 20 år sedan....
5 maj 1997... En sån speciell dag... *torkar en tår*

Det här var för 10 år sedan.
Klicka här 
Där berättar jag just om den 5 maj 1997

Just nu är jag inne i en period där jag känner mig så ensam och saknar någon (läs typ pojkvän) och mina föräldrar så mycket.
Jag är djupt tacksam över att jag har min arbetsträning att gå till. Där kan jag skingra tankarna, prata med så många människor och får sno åt mig en del kramar också. ;-)

Var rädda om varandra.
Tala om för dina närmaste att du tycker om dom.
Ge en kram till någon du vill visa lite uppskattning. Det kostar så lite.
♥♥♥

7 juni ~~~~ Till dig...

...pappa

© Laila Söderström

På din dag ♥
Du skulle blivit 96 år
Åren går och jag blir chockad när jag inser hur länge du nu varit borta. Jag kan inte säga att det känns som igår... Men förrgår kan jag stå för! ;-)

Här kommer jag med en handfull jordgubbar som jag kan lägga på din tårta. Jordgubbstårta... Din favorit som mamma gjorde åt dig. Med massor av färska bär ovanpå.
Den bästa tiden på året, som gjort för just det. På din dag...

Jag lovar att vi ska äta en bit och tänka på dig

Älskade pappa...
Ta dig en kopp kaffe och en cigg. Sätt dig med oss och berätta din rövarhistorier för Fredrik.

Du är så saknad...

Grattis!

Är det okej om jag slår mig ner mitt emot dig, pappa?
Får jag också ta en kopp kaffe med dig? Det är illa när t.o.m. jag dricker en kopp.... ;-)
Jag hade tänkt att baka en jordgubbstårta till dig idag, men det vart inte så. Men det blir en annan dag, jag lovar.
Du och jag kom aldrig varandra lika nära som mamma och jag gjorde. Du var närmare Ted och Per än mig. Men jag sitter gärna här och diskuterar världsproblem med dig en stund.
Njuter av dina pioner du plockat in och som mamma placerat på bordet. Dom muterade med en hel myrfarm i :-D. Jag fick alltid en bukett med mig hem när dom blommade som vackrast. Sen kunde jag jaga myror på mitt köksbord i ett par dagar.

Jag undrar hur du hade reagerat på hela den här situationen? Du som godtog Per som en i "familjen". Han som vet mer om vissa saker som du varit med om än vad jag gör. "Vissa saker ska inte flickor veta!"!
Skulle behövt dig nu, pappa, när Per och jag särar på oss. Jag, med tummen mitt i handen, skulle behöva dina händer nu.

Jag saknar dig, pappa
Ta en tårtbit till där du nu är...
Hoppas du och mamma har det bra ♥ Saknar er så

Some word in loving memory to my father on his birthday.

 © Laila Söderström
Pion med myra
Hågelbyparken, Tumba

Our world Tuesday

Sweet shot Tuesday

En dämpad dag...

Fredrik är på kalas nu i två timmar. Han har sett fram emot det så länge nu. :-) Per åkte iväg till en affär för att kolla in lite grejs och mojs till sin framtida fotografkarriär.
Själv hade jag sett fram emot att bara få vara vi två under dom två timmar som nu kalaset skulle vara. Men nehej... Tydligen inte! Blir lite ledsen ibland att Per och jag inte kan få tid för oss själva så ofta som vi egentligen kanske skulle behöva. Vi har bara min mamma som ställer upp som barnvakt och där han kan sova över. Å när han är där blir det ofta pga att det är något "måste" här som gör det hela. Vuxentid vad är det? Det är tufft mellan varven när en avlastning verkligen skulle behövas, men ingen finns där.

10 år. En lång tid. En hel evighet tycker många. Själv kan jag inte fatta att det redan gått hela 10 år. Den 5 maj 1997 kan jag tala om att det fortfarande var vinter i Södertälje. Den sista snön kom då. Som en grå blöt sörja la den sig på backen. Det kände jag i ansiktet när jag kom ut från Karolinska tidigt på morgonen. Det såg jag från fönstret när jag tittade ut från Södertälje sjukhus någon timme senare. En absurd dag. Lika grått och blött var det inombords...
Jag hade suttit vid min pappas dödsbädd från tidiga natten. Han var så fin där han låg.
Klockan sju skulle jag infinna mig på Södertälje sjukhus för att göra min stora knäoperation. Jag skulle vara fastande. Huvudet värkte så enormt så jag bad till slut om att få en huvudvärks tablett. Det var lite halvgrinigt från sköterskornas sida. Stressat som det förmodligen alltid är vid inskrivning på morgonen. Jag bet ihop. Ville inte bryta ihop och gråta ännu mer. Jag sa bara lugnt att jag suttit hos min pappa som dött... Kan jag inte få en huvudvärkstablett? Efter en kvart hade jag fått huvudvärkstablett, rock, säng i en duschskrubb och massor av frågor om jag verkligen skulle gå igenom operationen just idag.
När jag vaknade ur narkosen så tänkte jag genast att jag måste ha drömt allt det här. Det är en mardröm. Jag måste ringa mamma och höra om det är sant! Men sakta föll alla bitar på plats.
Gerberan på hans bröst
Ljuset på nattduksbordet
Ögonen som inte riktigt ville stängas
Pappa och ändå inte
Jag hade inte drömt...

Jag ska gå och torka min tårar nu...