Livet...

25 år, ja faktiskt snart 26 år, sen jag lärde känna honom
Då var jag också 25 år
Så mycket som hänt sen dess
Så var jag ung, jobbade, levde, älskade...
Nu känner jag mig bara apatisk, gammal, trött slut och värkig
Livet tog såna konstiga vägar med mig

25 år har gått...
Nu står jag här ensam
Hur börjar man om nu?
Med en massa skit i bagaget
Med en kropp och själ som inte längre är överens
Med en ekonomi som inte tillåter någonting

En sak håller jag hårt i!
En hand!
Min solstråle
Min son ♥
Det bästa jag någonsin gjort!
För hans skull orkar jag leva och skratta

Men den tiden när jag är själv....?
Hur gör jag?
Hur gjorde jag innan?
Hur levde jag då?
Hur gör jag nu?

Jag vill inte leva i den här apatin!
Jag vill
Jag vill massor
Ändå orkar/kan jag inget i min ensamhet
Var det så här det skulle bli?

Livet...