Min son

För nästan prick 16 år sedan föddes en liten pyremoj. En stor klump som hade bråttom ut i livet...
Full av nyfikenhet, humor och en svada som slår det mesta har han tagit sig an allt som finns runt omkring honom.
Han har fått sin beskärda del av att se hur tuff skolvärlden kan vara.
Redan på dagis märktes att han var en ensamvarg,  om än en social sådan.
Klass 1-6 var bitvis ett rent helvete! Många skulle kallat oss curlingföräldrar. Det blir många föräldrar till bokstavsbarn kallade av folk som inte vill eller kan förstå.
Lagom till "pyret" skulle börja 7:an separerade jag och hans pappa. För att göra en drastisk ändring i hans skolliv (Jo då mycket hade hänt innan. Allt skedde i diskussion med honom själv) valde vi att skriva honom på pappans adress. Det för att tvinga fram ett skolbyte vi så länge kämpat för.
Han hamnade i en skola där lärarna lyft honom, där lärarna haft mejlkontakt med oss föräldrar, där lärarna hjälpt honom, där lärarna lyssnat på honom, där lärarna hört av sig när han varit hemma någon dag, där lärarna plockat upp små korn om hans intressen, där han för första gången själv kan vända sig till flera olika lärare för att be om hjälp och där jag för första gången möter en glad och pratig kille när skolan är slut.
I juni då är det dags för nästa stora steg ut i livet...
Hur i fridens dar ska jag någonsin kunna tacka dessa lärare?  <3 3="" nbsp="" p="">
Hans 16 års-dag ville han inte fira med gamla mamma och pappa. :-P
Han har hittat kärleken! Lite komplicerat pga avstånd, men är man kär så är man.

Det märks att mycket är på gång i hans liv, i hans inre. En tonåring med allt vad det innebär...
Å tydligt ser jag hur band nu ska klippas till oss föräldrar. Saker som förut behövdes puffas, peppas och fixas med ordnar sig numera av honom själv. Steg där vi som föräldrar behövdes som stöd är borta.

För mig känns det snopet, till viss del tomt. I hela hans skolliv har jag funnits som en "hejaklacksledare", alltid steget före för att hindra härdsmältan inom honom. Nu behövs det inte lika mycket.
Tomt, ja....
Men jag låter det ske, för det är så det ska vara.
Någon håller på att bli stor...
Band ska klippas.
Mitt hjärta fylls med så mycket kärlek till detta "pyre" som gjort ytterligare stora framsteg dom sista månaderna.
Oavsett vad, så är hans mammas lilla pyremoj fortfarande, beredd med pompom för att heja fram honom