Känner bara för att slå en kort signal till mamma och prata.
Så slår insikten till!
Hårt och brutalt träffar den i mellangärdet.
Det gör ont. Jag biter ihop. Tårarna stiger i ögonen.
Jag ringer brorsan istället.
Inte riktigt samma sak...
Men det är en röst iallafall.
Likt förbannat finns tomheten kvar efteråt.
fredag 1 oktober 2010
Så tomt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Kram på dig!
Jag har varit där du är, och det är tugnt. Tiden läker inte allt men man får faktiskt distans så småningom och idag kan jag t o m småle lite åt reflexen att ringa till mamma och pappa ...
/Gunvor
En miljon kramar......
Godmorgon!
Förstår att saknaden är enorm. Hon kommer alltid att fattas dig...
Du har något att hämta hos mig, som jag hoppas kan glädja dig lite, i allt det jobbiga.
*kramar om*
Jag kan verkligen förstå din känsla.. att bara vilja berätta eller fråga något.. och sen.. nä, det går ju inte!! Det är för jäkligt, rent ut sagt!
Men.. prata med henne ändå.
Skickar massor med kramar!
//Pia
Hej. känner samma tomrum som du.Jag förlorade min kära älskade mamma i tisdags morse. Hon somnade in efter mycket lidande och oro i själen för att dö. Jag hittade din sida av en slump då jag försökte få inspiration till musik till begravningen som nu kommer att vara den 15 oktober. Många styrke kramar till dig, jag vet att vi kommer att ta oss igenom detta men det kommer att ta lång tid att smällta.
//Anne-Sofie
Skicka en kommentar