Skrivet på natten mellan 9 och 10 mars

Hur långt kan man gå på adrenalin?
Känslan av ilska , irritation, och "nu jävlar" går i vågor i min kropp.
Det är storm inombords. Mitt hjärta hamrar hårt idag. Så olämpligt att just idag då glömma allt vad mediciner heter. Vågorna slår...
Å trots att timmen är sen (eller tidig om man så vill) så har inte havet lugnat sig än.

I torsdags:
Nu får det vara nog!
AF irriterar mig.
Ringde och muttrade. Dom lovade att återkomma som på fredagen (läs igår) om saker som skulle ske.
Skolan irriterar mig.
Jag fick nog och dundrade in oanmäld hos rektorn. 2h möte och t.o.m ett papper på saker som bestämdes.

Idag, fredag:
Inte ett jävla pip ifrån AF! Tyvärr är jag inte ett dugg förvånad. Går och retar upp mig...
Samtal på sena em ifrån skolan. Nu ringer Fs huvudlärare upp. Per tog samtalet. Hon känner sig illa berörd, vill reda ut, hon tycker ditt och datt bla bla blaha.
1½-2h senare är han totalt slut i huvudet, har inte fått många sylar i luften och jag...ännu jävla argare. Hade det inte varit så pass sent på dagen och Fredrik skulle haft cello så... *muttrar olämpliga saker*
Per och jag går igenom deras samtal, antecknar, bollar åsikter osv.
Per påstår sig se ett par horn som växt ut i pannan på mig. VA? På mig?! Själv tycker jag det börjat klia i rumpan. Tror att det är uddsvansen som är på väg ut också. :-) Fast Per tror på hemorrojder.

Är jag lika sur och tvär efter sömn så kanske jag t.o.m får lägenheten kliniskt ren. Nått positivt i det hela.
Sen kan jag ikväll luta mig tillbaks och njuta av att Loreen vinner.
Så se för 17 till inte till att göra mig sur igen och skicka iväg någon annan! ;-)

Puss på er där ute. Tänk på ert blodtryck även om inte jag gör det just nu ♥