Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början
och livets slut
sin nya fröskörd ut
Han gick från soluppgång
till soluppgång
Det var den sista
dagens morgon
Jag stod som harens unge
när han kom
Hur ångestfull jag var
inför hans vackra sång
Då tog han mig
och satte mig i korgen
och när jag somnat
började han gå
Döden tänkte jag mig så
ur "Dikter från San Michele", 1954
Snart en månad sedan...
Du dog, framför mig, i din sjuksäng.
Där drog du dina sista andetag medans jag höll dig hårt i handen och strök din panna, din kind
Jag undrar så om du hörde all min kärlek jag ville ge dig? Från mig, från oss alla... Dom säger att hörseln är det sista som ger upp. Men vem vet egentligen?
En månad...
Nyss och en evighet
På fredag möter jag dig för sista gången.
Varför?
3 kommentarer:
Hon hörde - och kände - var så säker. Tusen kramar.
Absolut kände hon din kärlek och hörde dina ord.
Det blir inte sista gången på fredag...hon kommer alltid att finnas med dig :)
Kram vännen
Laila, det är klart att hon hörde och kände all den kärlek du ville förmedla. Och fredag är inte sista gången - hon kommer att finnas med dig vart du går, och emellanåt kommer du att känna det riktigt starkt.
Kramar
Skicka en kommentar