Men snälla Laila

Jag sitter här på nattkvisten mol allena och tystnaden i sexvåningshuset är total.
Per jobbar och lillskiten snusar så gott i sängen.
Idag har han varit både plåster och svamp på mig (lillskiten alltså). Han har haft svårt att hitta ro och hittade den först när han var så nära att det faktiskt inte rent praktiskt gick att komma närmre. ;-)
Känner mig något dränerad, känner mig lite ensam...

Vart lite förvånad här nyss.
Satt och blippade runt på x-antal jobbsökarsidor.
Konstaterar återigen att det där 50 % jobbet som jag ska kunna klara av återigen inte fanns. Det var inte det som förvånande mig... Jag hade blivit mer förvånad om jag hittat nått! :-\
Nej, mitt i alltihop känner jag stora tårar rulla sakta ner för min kind. En sån djup sorgsenhet kom över mig. Jag har låtit dom stilla rulla på, torkar bort dom som kittlat mest på halsen, snorat ner min blus.
Dom har fortsatt att rulla. Finns det ingen stoppknapp för tårar som bara anfaller?
Varför kom dom?
Jag vet inte.
Jag vet faktiskt inte!

Uppgivenheten av att inte ha nått jobb?
Inte hitta nått jobb?
Den förlamande tröttheten?
Värken?
Ekonomin?
Saknaden av mamma?
Nån att prata med?
Ensamheten?
Allt runt vår käre son?
Bristen på avlastning?

Kanske var det allt och inget som gjorde att det bara brast, just nu, miss i nassen.
Gå och lägg dig människa!