Hur mycket jag än hade förberett mig inför den här begravningen så gick det inte.
Jag bröt ihop... Tårar och minnen sköljde över mig som ett klubbslag. Samma kyrka, samma släktingar och t.o.m samma präst. Då vart det liksom lite för tungt.
Det är så kul att träffa mina kusinerna. Believe me, vi är några stycken. *himlar med ögonen* ;-) Tyvärr ses man alldeles för sällan. Flera av dom skulle jag vilja umgås med mycket mer, men... Tja ska man kalla det livet? Ni vet det där:
"Jo men vi hörs"
"Klart vi måste ses"
Dom man lekte så mycket med som barn, som man skulle vilja prata mer med. Under lite andra former...
Å andra sidan har jag alltid känt mig lite utanför min släkt.
Jag tar mig själv och gör en liten paus nu. Jag tror jag kan behöva det den här helgen.
fredag 11 maj 2012
Jag var inte redo
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Åh, fy så jobbigt!! När allt bara väller över en, alla minnen, allt sorgligt.. Men på något konstigt vis så tar man sig igen det också.. <3
Kan du inte börja med att umgås med en av kusinerna, så kanske det ger sig allt eftersom? Eller bor de långt bort?
Kram på dig!!
Kram! Känner igen mig så väl i det du skriver, både sorg, sårbarhet och önskan att vilja umgås men att vi aldrig hinner.....
Jag tror inte att man någonsin kan vara redo och att kunna förbereda sig för något man inte är redo för, det går inte.
Än hur många begravningar jag har varit på så är det så fruktansvärt jobbigt varje gång, att ta klivet in på kyrkogården det tycker jag är svårt - sedan efteråt tycker jag om att gå på kyrkogårdar och få den där stillheten.
Det där med kusiner känner jag igen, har också "några" som jag inte umgås med speciellt ofta.
Skicka en kommentar