Jag går fortfarande igenom min blogg ett år tillbaka och minns...
Jag minns glädje
Jag minns oron
Jag minns sorgen
Idag läser jag här (Del 2 Ett minne för livet)
Jag sitter här med ett varmt brett leende och minns
Samtidigt rinner mina tårar
Det är "bara" ett år sedan. Ett fucking jävla år sedan!
Alldeles nyss och ändå en hel evighet sedan
Saknar henne så otroligt mycket
Saknar att få ge en kram (vilket vi inte gjorde ofta när hon var i livet... :-\)
Saknar hennes skratt och bus
Saknar...
*torkar tårarna*
Känner mig så ensam...
lördag 30 juli 2011
30 juli 2010 vs 30 juli 2011
Upplagd av Laila kl 10:28
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag känner med dig och tänker på min pappa..
Och tänker att vi överlevde deras bortgång.. något som vi inte trodde att vi skulle göra.. eftersom det gjorde så ont, var så ledsamt och så hopplöst!
Men vi lever vidare och vi är skyldiga dem att leva så närvarande och så gott som möjligt. Att minnas tiden de levde och inte bara dödsdagen.
Så kämpa på. Jag lovar, det gör mindre ont för varje år som går, men saknaden finns alltid där. Och det SKA den väl göra också!
Kram! <3
PS. Det kanske är precis rätt tid för dig att börja läsa den där boken! DS
Du är inte ensam. KRAM
Skicka en kommentar