Skör

Börjar förstå och inse hur mycket i chock jag var för ett år sedan.
Mamma hade dött 14 september, begravning skulle planeras, hennes lägenhet tömmas, papper och saker hitan eller ditan och många beslut hamnade på mig.

Idag förstår jag att jag tagit en hel del felaktiga beslut i min kaosartade värld. Men jag måste förlåta mig själv. Det gör ont att tänka på att vissa minnen är borta... Gone with the wind!
Jag går inte in djupare på det nu, men det gör ont.

Tårarna bara kom och strömmade ner för mina kinder. Där och då, bara pang på.
Där, där Fredrik och jag satt och åt middag. Ja men hej å hå, va kul sällskap en annan var då. :-\
Fredrik undrade och jag kunde inte riktigt svara. Jag visste inte varför pyspunkan kom nu.
Min kloke son... Han säger bara rätt ut en sak, en förklaring. Å han visste minsann! När jag tänker på det så hade han rätt. Ihop med en rad andra små saker vart det bara för mycket.

Idag hade jag önskat att du fanns här, mamma.
Jag hade velat bolla med dig. Tankar och funderingar om människor. Jag hör dina ord inom mig. Jag borde anat, men...
Jag saknar dig så! ♥

Jag skulle bara vilja krypa in i en famn, men jag är helt ensam.
Min vackra höstljusstake brinner här.
Jag kryper ner med en filt och en näve näsdukar i soffan.
*släcker ner lamporna*
Tårar och snor, snor och tårar...
*lyssnar på regnet mot rutan*