måndag 19 oktober 2009

Saknar brevskrivandet

På några bloggar har det pratats om brevvänner.
Dels om att få ett personligt handskrivet brev. Dels om alla människor bakom breven, vad som hänt dom.
Många är ni väl där ute som haft brevvänner som barn och tonåring. Så även jag.

1993-1994 vart jag arbetslös en kort vända. Under tiden fick jag för mig att skaffa en hel drös med utländska brevvänner.
Va ballt det skulle vara att ha en i varje land! :-P Det räckte med att tänka den tanken...
Det var jätte nyttigt att få igång den något sömndruckna skolengelskan igen.
Även när jag efter ett tag fick jobb igen så hade jag några brevvänner kvar.
När sedan knäolyckan, och allt kolijox som vart runt den, var ett faktum så var det väldigt skönt att ha dom vännerna där.

Men i början på 2000-talet vart det för tufft!
Sjukersättning, Komvux, tjafs med AstraZeneca, arbetsprövningar på diverse olika procent, graviditet, 50% sjukersättning fastställd, uppsägning, en bäbis, arbetslös....
Jag hade ingen ork kvar! Glädjen över att slå sig ner och att få skriva av sig försvann. Allt bara dog inom mig. Jag som alltid burit block, penna och ordboken med mig...

Vad har hänt alla dom människorna som jag skrev till?

  • Han, i Filippinerna som levt som flykting i Sverige, som ville att jag skulle skriva på svenska
  • Han som vart morddömd i Sydafrika
  • Amerikanskan som vart soldatfru och vart tvungen att flytta till Tyskland
  • Thailändaren som var en underbar fotograf
  • Cubanskan som levde för sin trädgård
  • Argentinaren som byggde sitt eget hus på föräldrarnas tomt. Som ville lära sig svenska. Som alltid ringde på min födelsedag
  • Finländskan som försökte hjälpa mig med pappas uppgifter
  • Holländaren som älskade svenska frimärken

Tja, dom var fler och dom finns i mitt minne.

I och med att jag starta bloggen så har skrivlusten mer och mer kommit tillbaks till mig. Kanske egentligen ännu mer...
Bloggen är min dagbok, almenacka, fotoalbum, etc. Jag kan skriva en del av allt bus Fredrik kommer på. Det finns då bevarat och det försvinner ingen liten lapp på avväger.
Men ändå... Jag saknar känslan av det där handskrivna.

Numera bär jag återigen en anteckningsbok med mig.
Jag kan skriva av mig bara för mig själv. Jag kan skriva klart ett blogginlägg när jag inte har tillgång till dator. Jag kan skriva små stödord för nått jag vill komma ihåg.

Tack för att ni läser min blogg. Det får mig att vilja skriva ännu mer, även för hand. :-) ♥


7 kommentarer:

Soffy sa...

Tack själv för att vi får läsa! Å, jag blir också nyfiken på dina brevvänner! Tråkigt när man tappar bort nåt, man kanske inte saknar det just då men sen. Kram!

Tussemaja sa...

Njae, jag saknar inte brevskrivandet men det har orsak i att jag får ont i handen av att skriva för hand. Men samtidigt förstår jag dig... känslan av att prata med någon på det viset och lära känna en person.

Lairama sa...

Ja.. va kul det var med brevvänner. Jag hade en hel massa i Sverigen, några i Finland, två på Nya Zeland, två i japan, en i USA och... sen kommer jag faktiskt inte ihåg. Vad kul det vore att få veta något om dem idag.

Det är verkligen något speciellt med handskrivna brev och kort.

Tin sa...

Vad roligt att du har haft så många härliga brevvänner. Jag har alltid varit så dålig på engelska så jag skulle ha behövt några så jag fick träna. Du är duktig på att skriva så det är roligt att du gör det igen!
Får göra som ni och ta med en hink till kastanjerna nästa gång. ;D
Kram Tin

Maria sa...

Men Laila, det är inte för sent att lära känna nya brevvänner. :)

Charlotte sa...

Du skriver om något som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Som 10-åring fick jag min första brevvän, som tonåríng och långt upp i vuxen ålder hade jag många jag skrev till både inom och utomlands. Det var härligt! Så mycket glädje, så många roliga minnen, missförstånd och indiern som ville gifta sig med mig och trodde att det gick isbjörnar på våra gator, tjejen som trodde att Sverige var Schweiz jag skulle kunna skriva en hel roman om alla de människor som jag kännt. Jag har fortfarande de jag skriver till, men det har minskat på grund av en ond hand och att mitt liv fick en vändning för två år sedan då lusten och luften gick ur mig totalt. Men inte är det för sent att skaffa nya brevvänner! Skriva på!! Vykort är en bra början tycker jag. Det tråkiga tycker jag är att det inte finns att köpa brevpapper längre, dyra snygga förpackningar med trist innehåll är vad jag hittat. Ha en fin dag!

anne sa...

På lördagarna satt jag vid vårt brevinkast och väntade på brev. Det var när jag var i yngre tonåren och brev var det roligaste som fanns. Idag vet jag inte när jag fick ett handskrivet brev sist.