Är det bara jag...

... som tycker att den här påsken känts som ett inledning till sommarlovet?
Fredrik har varit hemma och runt mina fötter, vi har gjort lite olika småbus, Per har också haft ledigt några dagar och så detta väder.
All grönska har ju bara exploderat på några dagar ju! Vilket också har känts lite grann för en som känner av björken lite. Tack och lov för lite. Min värsta tid kan komma med gräs och gråbo sen istället...

Vi var en vända till Upplands Väsby. Det är första gången på 4 månader... Det var så tungt! Fredrik ville förbi lägenheten där mamma bodde. Jopp, någon bor i lägenheten nu.
Sen var vi hem till brorsan och kidnappa iväg honom en sväng. Det vart att vi satt och prata en hel del om mamma och sorgen faktiskt.
Å en sak har vi i alla fall konstaterat! Sorgen kommer ikapp nu. Vi börjar förstå efter allt det akuta som hända. Både han och jag drömmer en hel del om henne just nu, om att hon är död och borta. Å så har vi båda (ovetandes om den andre) gjort nu i någon månad. Jag drömmer mycket om hennes dödsögonblick också. Men då var det ju bara jag där, jag har ingen att dela det med, ingen som kan svara på mina frågor...

Men från död till liv. :-)
En liten syssling till Fredrik har fötts. En liten Zoe har tittat ut till denna värld. ♥ Jag hoppas jag kan komma upp och få se det lilla livet snart.

Har suttit ute på balkongen och njutit av vädret idag även om det varit svalare och betydligt molnigare. Lyssnat på fåglarna, bl. a spillkråkans undersökande av ett träd och ringduvornas uppvaktning av varandra.
Fast nu är jag inne. Det har både regnat och åskat och blivit fan så mycket kallare!