Föll ihop...

... igen... av tårar...
Fast den här gången hann jag precis bli uppplockad av min bror.
Han måste känt på sig när han skulle ringa. Vi har i en timme och femton minuter :-o pratat om allt möjligt (utom det djupa som jag egentligen kanske behövt, men sån är inte han)
Jag hann inte falla så långt. Jag ville inte han skulle höra tårarna. 
Nu är jag bara trött. Trött inombords, där inne i min själ.

Vi får se vad långfredagen bär med sig.