Barn

Jag har ju min egen son som kommer med dom mest underbara förklaringar och kommentarer mellan varven.
Men igår var jag och jobbade på ett dagis.
(Ja, Laila tar desperat alla jobb hon får förfrågan om, som hon tror hon kan klara illafall!)
Det var på ett jätte trevligt dagis. Ungarna var mellan 3-5 år på dom två avdelningarna som jag var på. Jag säger bara det: Ungar i den åldern är väl kanske bland det ärligaste och härligaste man kan tänka sig!?

Dagens gladaste skratt:
En ung pojke sätter sig lite väl tokigt på mitt sjuka knä.
Jag säger till honom att han inte kan sitta så.
-Vaffö inte dé fö?
-För jag har opererat det knät.
Jag ser hur ögonen blir klotrunda och hur jag växer i hans ögon?
- Få jag titta?  (Detta är nu sagt med en röst full av beundran)
Laila hystar upp byxbenet för att visa upp ett orakat underben och en massa ärr.
Pojken säger ingenting, tittar bara hänfört på ärret.
Sakta sträcker han ut sitt finger och stryker på det största av ärren med ett åååhhh...
Det värsta med mitt knä är att efter nervskador pga alla operationer så vet man inte hur det beter sig. Antingen känner den inget eller så känner det allt. Den här gången känner den allt...
Hela underbenet sprattlar till!
Stackars pojke hoppar en halvmeter bort, ser livrädd ut, tittar på ömsom mig och ömsom knät.
Med lätt förfärad röst:
-Bor det någon där inne?

Jag tror han har rätt! :-D