Här sitter jag...

... och orkar knappt lyfta fingrarna för att börja skriva.
Det finns massor där inne i huvudet.
Men det är svårt att få ner det, att fånga orden och fixa till nått vettigt av dom.

Det blev inget jobb idag... Synd, för det hade varit skönt att få rensa hjärnan med nått helt annat.
Men det här då som kallas livet (eller döden om man ska vara putslustig i det här fallet) ville nått annat.
På väg till jobbet ringer sjukhuset och berättar att natten varit lugn. Uhum... För när börjar sjukhus ringa för att berätta bara en sån sak? Jag, misstänksam? Näääää... ;-)
Mycket riktigt! Andningen hade under fm blivit ojämn.

Så nu har jag suttit vid min mammas dödsbädd hela dagen och hela kvällen.
Jag sa till brorsan att vi måste åka hem och sova annars blir mamma skitsur på oss. Humorn har räddat oss förr så jag hoppas den gör det den här gången också.

Nu tar jag mina minnen från dagen med mig till sängen.
Sen hoppas jag att jag ger fan i att planera rensningen av hennes lägenhet! För det höll jag på med natten som gick! :-\

Tack alla medmänniskor där ute. Tack för alla små rader ni skriver till mig på lite olika ställen.
Det värmer så otroligt mycket!!! Ni vet vilka ni är ♥