söndag 11 november 2012

Det började igår kväll...

... när Fredrik ligger i sängen och ställer frågor.
Det var då sorgen och funderingarna kom även för mig. Det där sociala skyddsnätet som vi tyvärr saknar.
Fredrik undrar om ingen saknar honom längre.... Mormor ringde ju alltid och frågade efter honom, hur det gick i skolan, hur han mådde. Gick det alldeles för lång tid mellan träffarna så kommenderade hon upp honom till Väsby så hon fick rå honom själv en helg.
Nej det är ingen som saknar dig på det sättet, gubben. Men det kan jag ju inte svara en 10-årig ledsen kille. Jag vet att han också längtar bort ifrån oss, att få hitta på saker hos någon annan. Åh gissa om dessutom jag och Per skulle behöva vuxen tid. Men det existerar inte heller längre...

Jag låg länge, länge i natt och funderade på hans funderingar och min egen saknad av backup. Till slut kom tårarna som jag försökte så långt som möjligt att svälja. Dom har hängt i ögonlocken hela dagen idag.

Fredriks ord idag:
"-Alla gör roliga saker på Fars dag utom vi. Per måste ju sova."
Så sant! Sen har vi ingen morfar eller farfar att åka till. Om vi inte ska till kyrkogårdarna. Fast det var nog inte det han menade med att göra nått kul. :-\

Inombords har jag känt mig sorgsen, rastlös och sällskapssjuk idag. Men jag har inte vetat vad jag ska göra av alla känslorna.
Per har sovit. F och jag tog en liten vända ut, men... Nej, idag är det en sån där dag som jag känner mig så ensam och ledsen. Saknar pappa och mamma... saknar, saknar...någon.

Idag vill jag bara krypa in i soffhörnet, dra en filt över mig och gråta. Men jag måste vara stark nu så länge F är vaken.


4 kommentarer:

Melody Shih tzu sa...

Hamnade i din blogg av en slump och läste ditt inlägg och förstår hur du känner det! Det finns massor av människor som vill ha ett "barnbarn" och vara back up!
Våga söka efter någon. Man kan få de allra finaste relationerna även om man inte är "släkt".
Finns nog många idag som önskar att det skulle ha
kommit en mamma med en liten pojke på en fika!
Kram kram till dig och din son
Melodys matte

Soffy sa...

Men å, jag önskar jag kunde plinga på din dörr och ge dig en stor kram! Det är svårt det där med socialt skyddsnät, inte lätt att "hitta" någon om man inte har släkt eller vänner som känns självklara. Sen är det svårt att be om hjälp också...
Hänger på kommentaren från Melody Shih tzu, bra skrivet! Finns det ingen du jobbat med, eller känner de någon i sin tur? Håller han på med någon aktivitet? Där är det lätt att hitta nya bekantskaper - både för dig och honom! Kram<3

desperat hemmafru sa...

Ja, man blir ju så ledsen när du skriver om det som säkert fler än ni känner - ensamhet. Jag klagar ju allt som oftast över min ensamhet på min blogg. Men sååå ensam är jag inte. Jag har ett socialt skyddsnät med syskon, föräldrar, svärföräldrar, kusiner, morföräldrar... De bor bara så långt bort. Men de finns ju där ändå. Anar din sorg och inser att det finns olika grader av ensamhet. Massor med kramar till er i alla fall!!!

Trädgårds/Hage-intresserad sa...

Hua, jag gråter med dig!
Jag saknar min mormor och morfar förskräckligt mycket och det kom upp till ytan som en vulkan nu när jag läste ditt inlägg! Och fast jag har barnens farmor og farfar som tröstpris, så --- saknaden efter de andra er lika stor.-..!
Men som du Melodys matte skrev det skulle nog passa bra att skaffa sig en "back up" typ (plast)mormor/morfar som inte behöver vara i släkt. Man kan söka kontakt via hem och familj i sin kommun. Eller helt enkelt skriva en hälsning på ICA butiken...

Kram från Lena hoppas det ordnar sig! Som aven Soffy sa gamla bekanta kan vara lika bra de och oftast får man positiv respons om man hör av sig till någon gammal bekant!