Kära sonen 5 år far som en vante i vanliga fall över högt och lågt.
I höstas köpte vi en cykel till honom (utan stödhjul). Vi hann aldrig komma igång ordentligt med träningen innan vädrets makter hade andra åsikter. Nu på våren har Per och han varit ute här på gården och farit runt.
Man får hjälpa honom med starten.
Han kan cykla! Långt också!
Han kan bromsa.
Men ibland börjar han tänka på att han ska ramla.
Vinglar, blir rädd och ramlar förstås.
Sen är det kört!
Igår var han och jag ute på en äng här och for runt. Inte jag då... Jag hade förklarat ordentligt för honom att jag kan omöjligt fara runt med honom som Per gör. Men det var ok. Han släpa cykeln så glad och stolt.
Full fart framåt när vi börja. Å lyckan var stor när han kom iväg ca 30 m. :-)
Nästa gång kom rädslan för att ramla... Å så gjorde han det och sen var det lögn i helskotta att få det att bli nått roligt av det hela. Jag vet inte hur länge jag försökte få honom på bra humör, med lock och pock om att det är kul att cykla. Man ramlar, ja... Det ska gudarna veta att man gjort *himlar med ögonen*
Under en himla massa gråt och tandagnissel så gjorde han några fler varv som gick si så där pga rädslan. Men det var helt ok cykling innan han kommer på att han kan ju faktiskt ramla...
Sen gav jag upp! Jag hade sån jäkla huvudvärk! Var själv nära att börja gråta.
Vad ska jag göra?
Jag har alltid tyckt själv att det är kul att cykla. Vill så gärna ge honom den härliga känslan av vinden i håret, dofter och ljud på spännande nya vägar.
Saknar att vi kan inte komma ut allihopa och ta såna sköna turer...
Är han inte mogen för det?
Vi får väl fortsätta traggla här så får vi se om jag får vänta med dom gemensamma turerna till näst sommar eller...
måndag 28 maj 2007
Jag skulle behöva ett råd!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Vår femåring vill inte heller cykla. Till en början försökte vi också locka och pocka men till sist gav vi upp. Häromveckan såg hon en tjej som var mycket yngre än henne cykla och då frågade D om hon också ville och då ville hon det. Hon cyklade i två tre dagar men nu har hon en paus igen. Det kanske är så att man får låta de små liven göra saker och ting i sin egen takt.
Om jag var rädd för något så skulle inte jag vilja bli pushad utan jag skulle vilja ta det i min egen takt. Det finns ju en orsak till hans rädsla även om man inte kan veta vad det är.
Kan han inte sitta i barnstol på cykeln eller i en cykelvagn? Då kan ni ju komma ut tillsammans ändå.
Kram L8
Jag tycker att det är helt normalt att bli lite rädd. Det är ju den åldern han är i, när han upptäcker saker på ett annat sätt omkring sig. Ge det bara tid och låt honom bestämma när/om han ska cykla. Du kan ju alltid bara fråga honom om han vill, som ett alternativ. Jaha, nu lät jag som värsta barnpsykologen.... ;D KRAAM
Jag var sju när jag fick min första riktiga cykel - kanske är han liiite för liten? Låt cykeln vila till hans själv vill och ta det varligt.. Hmm, tips från en som inte har barn själv är inte alltid bra, men kanske värt ett försök???
När N var fem, hon fyllde på våren. Då KUNDE hon cykla. Men efter att med mig, ha ramlat, på en cykeltur. (I en backe....aj aj) Så vägrade hon kliva upp på cykeln mer den sommaren. Hon klev upp, dammade av sig gruset och grät, sade "Ring pappa att han hämtar cykeln för nu tänker jag GÅ hem". Tjuriga tösen cyklade inte en meter förrän sommaren därpå, då hon var sex år! Jag fick förstås leda hem både hennes cykel och min egen den dagen. Nu är hon nyss fyllda sju. Det är ju så olika hur dom börjar! Det kommer....
Mina föräldrar tröttnade på mitt humör när vi övade lämnade mig och cykeln på gården och jag gick och surade och drog cykeln innan jag försökte själv och klarade av det, det var den gången spärren släppte och efter det var det inga problem.
Ett tips är att låta han och en kompis cykla tillsammans? Då blir man lite peppad och vill gärna visa att man kan. Lina var en plåga innan hon lärde sig cykla. Hon ramlade stup i kvarten. När jag väl fick nog så var det inga problem.
Skicka en kommentar