Jag säger bara en sak!

Min mage! :-(

Jag pratade stress tidigare.
Det är ingenting emot vad som rasat i min kropp nu ikväll...

Idag landade nyheten om att mamma flyttas från Strokenheten på Danderyd till Geriatriken på Löwenströmska sjukhuset.
Hon skulle köras dit kl. 15,00.
Jag som då inte är så van vid hur sånt här funkar säger inte så mycket mer.
Tar reda på vilken avdelning hon hamnar och när jag kan komma och hälsa på.

Det tar ca 30 min, högst, att köra mellan sjukhusen.

Om jag kommer 17,30 (för då tänker jag att hon hunnit "landa") så tar jag för givet att hon är där.
Nääää, säger personalen och jag börjar röra upp himmel och jord! >:-(
Straxt efter kommer min mamma.
När hon ser mig är hon snudd på på väg upp ifrån britsen. Då pratar vi om en halvsides förlamad person!
Hon börjar störtgråta och flaxar med sin friska hand för att nå mig. Att kalla det hyperventilera var bara förnamnet. Andningen var uppe ovanför öronen!
Sen satt jag fast! Hon vägrade släppa mig!
Jag har aldrig sett min mamma så rädd. Det var verkligen ren och skär fasa i ögonen!

Jag var med henne fram till kl. 20,30 nu ikväll. Då vart jag släppt av henne. Då var hon lugn och så fruktansvärt slut efter denna dag.

Ingen vet vad som har hänt henne under dom här timmarna mellan kl. 15 och 18.
Ingen har funderat på att efterlysa henne heller.
Enligt papprena så fick hon sin senaste matpåse kl 10. Men hallå.... Hon kan inte svälja och inte prata och så känns det som man har lämnar henne vind för våg! Dessutom har hon diabetes.
Hon var fruktansvärt svullen i händer och fötter, uttorkad pga matbristen och förvirrad.
När jag lugnt förklarade vad som har hänt, var hon är och vad som kommer att sker så lugnade hon sig. Fast frisläppt från handen vart jag inte! ;-)

Är det ingen som har förklarat för henne så hon förstått?
Det är så mycket frågor just nu inombords. Oro och stress också.
Jag måste smälta det här och ta det med avdelningen här framöver.