Det blir inget möte imorgon. Tack för det kommunen. Det var dom som inte kunde komma.
Nu blir det på måndag kl 14,30 istället.
Vilket jag fick veta så pass sent, så att jag redan var på väg upp till mamsen för att prata med henne.
Det är nämligen ingen som sagt nått till henne! Dom tycker det är lite svårt att kommunicera med henne! Lättast är alltså att skita i att berätta nått för en människa som är fullt klar?
AAAAHHH!!!!!!! *slår huvudet i tangentbordet*
Men jag lovade henne att vara med på mötet. Å så får vi gå dit med öppna ögon och lyssna på vad som sägs.
Men jag så en viss oro och fundersamhet i ansiktet. Om jag bara kunde göra nått för att lätta på det. Fast min egen fundersamhet rasar runt så bra på egen hand just nu så....
torsdag 19 augusti 2010
Men då!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Underbara underbara lilla Laila! Jag sitter här bredvid dig just nu... känner du handen som stryker dig över håret, kramen som landar på din kind... och framför allt, känner du i dessa små gester hur mycket jag styrka jag vill att du ska få genom dem?
Jag går med dig, och håller dig i handen nu...
Varm kram, med mycket stöd i...
Suck, det verkar vara samma visa överallt inom vården.
Innerligt lycka till i alla fall.
En vårdplanering är inte alltid av ondo. Om hon är färdigbehandlad rent medicinskt så bör hon ju inte ligga kvar på sjukhuset; där kan de ju inte ge henne den träning som behövs.
Men viktigt är ju att hon i så fall överflyttas till ett ställe där de kan ge henne det som behövs för att hon ska komma tillbaka i alla sina funktioner.
Däremot är det nog lätt att de räknar med er.. Det är viktigt att ni inte tar på er det ansvaret. Det är inte ert ansvar att rehabilitera er mamma. Att finnas för henne, ja.. men hon behöver experthjälp om hon ska "komma tillbaka" s a s. Så det är där ni måste stå på er!
Tänker på er och håller tummarna jättehårt! Kram!
Skicka en kommentar